Black dogs

Någon ska vara ens nummer 1, och finaste Nova var min. Jag hämtade hem henne som valp utan att fråga föräldrarna när jag var 16 år, då hon egentligen skulle ha sålts till en missbrukare. Hon blev 15 år och var länge min stora inspiration att få jobba med hundar. Hon visade mig vägen!

Minne: När hon somnade in och slutade andas var hon borta några minuter- sen vaknade hon till och gick till köket och snodde en kanelbulle och åt upp, sen somnade hon in för gott. Vissa saker vill man ha kryssat av sin ”bucket list” helt enkelt innan man dör! 

Birk var sliten, gammal, låg på betong och hade ingen gnista kvar i ögonen. Han visade sig vara runt 13 år gammal och han diagnosticerades med cushings och var nästan blind. Han fick självklart bli en fristadshund och som han njöt av sitt sista seniorår här, då hans gamla kropp äntligen fick ligga mjukt och bli älskad i ett år.

Minne: Han skällde alltid argt på närbilder på huvudrollsinnehavaren i CSI, mannen med rött hår, när han såg honom på TV:n, men i princip inte på någon annan. Dock när han såg Melodifestivalen och alla var glada och sjöng, så brukade han sjunga med och vifta jättemycket på svansen och verkade jättelycklig. De flesta andra programmen följde han inte. 

Aila var vår första Black Dog. Övergiven utan sin mamma som valp blev hon traumatiserad och fick stark PTSD. Hon var så rädd att hon inte vågade röra på sig och kissade och bajsade på plats när hon blev rädd. Hon rehabiliterades här och blev till slut en lycklig hund som hanterade världen bra och levde med fina hundvänner och var älskad och trygg. Gick bort i hudcancer. 

Minne: Rädda hundar vill gärna ha kontroll och rutiner, det gör att de är väldigt fasta i sina beteenden kopplade till olika situationer. När vi skulle hoppa in i bilen var hon så inställd på just den rörelsen att jag bara hann öppna bagageluckan men inte hundburen, men det hindrade inte henne – hon hoppade upp och stod och balanserade på den dm-stora kanten och såg förvånad ut. Varje gång.  Och alltid precis lika förvånad!

Gubbens kom hit då hans matte blev mördad. Lojal låg han vid sin döda mattes sida innan han kom därifrån helt blodig. Han kom hit till fristaden 12 år gammal, och det var som att han äntligen kunde andas ut – brännmärken av cigaretter och annat vittnade om hans hårda liv. Han levde bara här i 7 dagar innan han somnade in stilla, omgiven av hundar och kärlek.

Minne: Gubben var absolut ingen liten kille, han hade många kilos övervikt och orkade knappt ställa sig upp när han låg ner. Pälsen var matt och tråkig, huden var ärrad, så jag bestämde mig för att klippa ner den lite, för att se hur huden mådde, och för att klippa bort hans ”förflutna”. När han var nyklippt så kände han sig så lätt och fri att han för första gången hoppade upp i soffan och somnade vid mina fötter med en djup suck. 

Bubben var helt blind och döv, muskelfattig och svag, han vinglade fram och hade dåliga tänder.  Han bodde här på fristaden i nästan ett år, där han hann bli starkare i kroppen, mer smärtfri, och levde med snälla hundar och var alltid varm och omhändertagen. Han skulle flytta till en egen familj hans sista seniortid, men han hann med sina 12 år bli för gammal för ett nytt liv.

Minne: Trots dålig hörsel och syn hade han alltid full koll på var katterna befann sig i huset, han måste ha haft en fantastisk nos, det sinnet var absolut ingen kattastrof! Han följde dem där de gick och hoppade de upp på något så satt han där och filosoferade ett tag. 

Jag frågade: Vem behöver mig som mest? Och då dök han upp. 12 år gammal hade han bott på samma betongfyrkant i hela sitt liv när kom hit till fristaden. Han blev en ny hund och orkade med fyra år till som pigg och tacksam senior tills han somnade in strax innan hans 16-årsdag, då hans epilepsi började bli värre och hans kropp inte orkade med längre. 

Minne: När Farbror hade bott här ett tag blev han starkare i kroppen gradvis och en dag kunde han börja springa för första gången igen. Han såg otroligt lycklig ut, men visst var han lite stel, han såg mest ut som en gunghäst och inte en travhäst när han galopperade. 

Nemo kom  från en turistverksamhet i norr där han jobbat hårt. De yngre hundarna hittade nya hem, men kvar blev senioren Nemo, med en stor tumör. Han kom hit och fick träffa en veterinär, som sa att det var för sent för att göra en lyckad operation, men att han inte led av den, så han fick ett år på fristaden, tills det var dags att vandra vidare, godmodiga kaptenen.

Minne: Nemo hade en otrolig både vänlighet och värdighet, något som många huskys har, och han var en fantastisk ”pappa” till många unga hundar och valpar som kom hit till hundhemmet. Han var tålmodig, lagom lekfull och försiktig, och gav så mycket trygghet, en riktig fadersgestalt till de små rädda hundarna.

Det var något med hennes ögon på bilderna vi såg. De var liksom tomma och avstängda, samtidigt som de var vädjande på något sätt. Vi valde henne för att ge henne ett fint hem resten av livet, trots att hon var senior. När hon kom hit så stämde ingenting, vi trodde hon var svag och omusklad – som de ofta är om de bott på betong flera år. Men det var inte det, hon var nästan förlamad i bakbenen och det var hjärtskärande att se henne försöka gå men misslyckas.

Det fanns inget vi kunde göra, så Sandra köpte en vagn och tog med henne på hennes första skogspromenader i livet – invaggad i en mjuk bädd fick hon äntligen lukta på skogens alla dofter och hon fick vara älskad och trygg till sitt sista andetag i Sandras famn några veckor av omtanke senare.