Black dogs

Fristadsänglar

Sandra berättar om djuren vi räddat och saknar

Nova

Någon ska vara ens nummer 1, och finaste Nova var min. Jag hämtade hem henne som valp utan att fråga föräldrarna när jag var 16 år, då hon egentligen skulle ha sålts till en missbrukare. Hon blev 15 år och var länge min stora inspiration att få jobba med hundar. Hon visade mig vägen!

Minne: När hon somnade in och slutade andas var hon borta några minuter- sen vaknade hon till och gick till köket och snodde en kanelbulle och åt upp, sen somnade hon in för gott. Vissa saker vill man ha kryssat av sin ”bucket list” helt enkelt innan man dör! 

Banko

När jag såg bilden av honom dyka upp i mitt flöde, trodde jag att det var en rå köttbit jag tittade på men det var Bankos uppslitna huvud. Han var gammal, blind och döv och hade blivit utsatt för en stor attack där halva hans huvud var avslitet. Han fick en fin tid här i tryggheten.

Minne: Eftersom han gillade att vara ute i alla väder så fick han under kalla årstider ha på sig sin ”morgonrock”, han brukade ”sjunga sånger” ute, som om han ropade på sitt livs kärlek. Så han var en gullig gubbe i morgonrock som sjöng sina sånger! 

MaLaLa

Ännu en riktig Black Dog – 6 år gammal, mager, helt blind, med nydiagnosticerad diabetes samt spondylos och dåliga höfter. Hon behövde dagliga sprutor och många veterinärbesök. Hennes liv blev alldeles för kort, men hon levde gott här, en busig hund växte fram i henne.

Minne: På våra veterinärbesök tog de prover pga hennes diabetes, och vi behövde ofta vänta på resultaten en stund, hon somnade då alltid uppe på undersökningsbordet medan jag klappade henne, det var fina stunder och det var skönt att hon var avslappnad. 

Birk

Birk var sliten, gammal, låg på betong och hade ingen gnista kvar i ögonen. Han visade sig vara runt 13 år gammal och han diagnosticerades med cushings och var nästan blind. Han fick självklart bli en fristadshund och som han njöt av sitt sista seniorår här, då hans gamla kropp äntligen fick ligga mjukt och bli älskad i ett år.

Minne: Han skällde alltid argt på närbilder på huvudrollsinnehavaren i CSI, mannen med rött hår, när han såg honom på TV:n, men i princip inte på någon annan. Dock när han såg Melodifestivalen och alla var glada och sjöng, så brukade han sjunga med och vifta jättemycket på svansen och verkade jättelycklig. De flesta andra programmen följde han inte. 

Tia

Tia var en äldre husky som dumpades av sina hjärtlösa ägare de övergav sin 12-åriga hund utan att ens fälla en tår. Förvirrad och ensam togs hon hit till fristaden och njöt verkligen av livet här. Aldrig mer övergiven, och alltid och för evigt älskad av oss.  Hon var som valp fram till sista tiden då hon fick cancertumör i nosen.

Minne: Under trappan har jag inrett med en stor bädd och mysiga filtar, och det är alla hundarnas favorit. Först till kvarn gäller dock förutom när Bubben fortfarande levde; han klev rakt in i lilla stugan och Tia var redo att muttra åt inkräktaren men bestämde sig sen att det var mysigt att bli sambo. Jag hittade ofta dem två där inne, sovande sida vid sida. 

Totti

När Totti kom sa man att han var åtta år. Tanken var att han skulle få ett hem. Men han visade stora självskadebeteenden och vid närmare koll på hans rygg så såg vi att ryggraden var krossad på ett ställe. Han var snarare runt 11 år, och med så stora smärtor, att vi inte kunde göra mer än att ge han några veckor av kärlek och omtanke.

Minne: Redan när han kom älskade han ögonkontakt, han kunde verkligen titta rakt in i ens ögon och bara insupa kärlek från människor, trots att de någon gång gjort honom så illa (hans skada var troligen av människohand eller fot). Han var otroligt inkännande, vänlig och tillitsfull mot alla, trots allt han varit med om i livet. 

Aila

Aila var vår första Black Dog. Övergiven utan sin mamma som valp blev hon traumatiserad och fick stark PTSD. Hon var så rädd att hon inte vågade röra på sig och kissade och bajsade på plats när hon blev rädd. Hon rehabiliterades här och blev till slut en lycklig hund som hanterade världen bra och levde med fina hundvänner och var älskad och trygg. Gick bort i hudcancer. 

Minne: Rädda hundar vill gärna ha kontroll och rutiner, det gör att de är väldigt fasta i sina beteenden kopplade till olika situationer. När vi skulle hoppa in i bilen var hon så inställd på just den rörelsen att jag bara hann öppna bagageluckan men inte hundburen, men det hindrade inte henne – hon hoppade upp och stod och balanserade på den dm-stora kanten och såg förvånad ut. Varje gång.  Och alltid precis lika förvånad!

Gubben

Gubbens kom hit då hans matte blev mördad. Lojal låg han vid sin döda mattes sida innan han kom därifrån helt blodig. Han kom hit till fristaden 12 år gammal, och det var som att han äntligen kunde andas ut – brännmärken av cigaretter och annat vittnade om hans hårda liv. Han levde bara här i 7 dagar innan han somnade in stilla, omgiven av hundar och kärlek.

Minne: Gubben var absolut ingen liten kille, han hade många kilos övervikt och orkade knappt ställa sig upp när han låg ner. Pälsen var matt och tråkig, huden var ärrad, så jag bestämde mig för att klippa ner den lite, för att se hur huden mådde, och för att klippa bort hans ”förflutna”. När han var nyklippt så kände han sig så lätt och fri att han för första gången hoppade upp i soffan och somnade vid mina fötter med en djup suck. 

Taini

Taini var aldrig meningen att vi skulle rädda. Hon hade redan ett hem som väntade henne men som helt kärlekslöst ångrade sig när hon redan packat väskan. Det var tredje gången hon övergavs när hon lovats en kärleksfull familj, så vi kunde inte också säga nej till henne. Vi tog emot henne och hon blev allas terapihund – en fantastisk hund som blev alldeles för ung.

Minne: Taini hade ett fantastiskt kroppsspråk och ett ännu rikare uttryck; hon hade full kontroll över varenda muskel i ansiktet och kunde utan problem visa massor av olika känslor och tankar till andra hundar och människor, hon hade blivit en fantastisk skådespelare och skulle kunna ha ett eget bibliotek full med memes med hennes ansikte (det är bara att kolla på bilden ovan – vad tror du att hon säger där?)

BUBS BUBSSON

Bubben var helt blind och döv, muskelfattig och svag, han vinglade fram och hade dåliga tänder.  Han bodde här på fristaden i nästan ett år, där han hann bli starkare i kroppen, mer smärtfri, och levde med snälla hundar och var alltid varm och omhändertagen. Han skulle flytta till en egen familj hans sista seniortid, men han hann med sina 12 år bli för gammal för ett nytt liv.

Minne: Trots dålig hörsel och syn hade han alltid full koll på var katterna befann sig i huset, han måste ha haft en fantastisk nos, det sinnet var absolut ingen kattastrof! Han följde dem där de gick och hoppade de upp på något så satt han där och filosoferade ett tag. 

Farbror Bjärven

Jag frågade: Vem behöver mig som mest? Och då dök han upp. 12 år gammal hade han bott på samma betongfyrkant i hela sitt liv när kom hit till fristaden. Han blev en ny hund och orkade med fyra år till som pigg och tacksam senior tills han somnade in strax innan hans 16-årsdag, då hans epilepsi började bli värre och hans kropp inte orkade med längre. 

Minne: När Farbror hade bott här ett tag blev han starkare i kroppen gradvis och en dag kunde han börja springa för första gången igen. Han såg otroligt lycklig ut, men visst var han lite stel, han såg mest ut som en gunghäst och inte en travhäst när han galopperade. 

Modig

Självklart så kan man inte hjälpa svarta hundar utan att också få hjälpa svarta katter, som är precis lika oönskade. Genom ett samarbete med Växjö hemlösa katter, som vi ofta är jourhem åt, så fick två rädda och vanvårdade svarta kattbröder stanna här på fristaden. De hade bott på fristaden med mig och hundarna i 5 år, när Modig tyvärr dog och lämnade sin bror. 

Minne: När Modig just flyttat hit hade jag en liten hund som gick rakt fram till de rädda katterna som gömde sig under sängen, och pussade dem på nosen, och gick igen. När det kom nya hundar och Modig var modigare så gjorde han samma sak på dem!

KAPTEN Nemo

Nemo kom  från en turistverksamhet i norr där han jobbat hårt. De yngre hundarna hittade nya hem, men kvar blev senioren Nemo, med en stor tumör. Han kom hit och fick träffa en veterinär, som sa att det var för sent för att göra en lyckad operation, men att han inte led av den, så han fick ett år på fristaden, tills det var dags att vandra vidare, godmodiga kaptenen.

Minne: Nemo hade en otrolig både vänlighet och värdighet, något som många huskys har, och han var en fantastisk ”pappa” till många unga hundar och valpar som kom hit till hundhemmet. Han var tålmodig, lagom lekfull och försiktig, och gav så mycket trygghet, en riktig fadersgestalt till de små rädda hundarna.

Luna

Det var något med hennes ögon på bilderna vi såg. De var liksom tomma och avstängda, samtidigt som de var vädjande på något sätt. Vi valde henne för att ge henne ett fint hem resten av livet, trots att hon var senior. När hon kom hit så stämde ingenting, vi trodde hon var svag och omusklad – som de ofta är om de bott på betong flera år. Men det var inte det, hon var nästan förlamad i bakbenen och det var hjärtskärande att se henne försöka gå men misslyckas.

Det fanns inget vi kunde göra, så Sandra köpte en vagn och tog med henne på hennes första skogspromenader i livet – invaggad i en mjuk bädd fick hon äntligen lukta på skogens alla dofter och hon fick vara älskad och trygg till sitt sista andetag i Sandras famn några veckor av omtanke senare.

Max

Mellan det öronbedövande ljudet av 500 hundar som skällde på det polska sheltret så kom en nos fram till stängslet, och när jag hukar mig ned hör jag bakom min rygg från personalen: ”Han är 17 år”. Jag ska inte ta mer hundar nu, hör jag mig själv svara, men annars hade han absolut fått följa med mig. Han är verkligen en Black dog – han borde slippa leva och dö här på betongen.

Jag åkte hem men kunde inte sluta tänka på hans tandlösa mun, den lilla läppen som verkade hänga av något trauma, den tunna kroppen, ögonen som sa att de vill mer: ”Ta mig med”. Så jag bestämde mig för att han skulle få komma hem. Snabbt blev den gamla kroppen ung igen, sinnet som en valp. Han trotsade sin ålder och gav sitt allt för att leva livet till Max, och han fick blott några månader här innan han somnade in tryggt i sömnen, men det var värt att slippa se honom dö ensam på kall betong.

Fårisarna

Vi har förlorat två av våra äldre, räddade får inom ett år, och visst var det kanske inte oväntat i deras höga ålder, men ändå smärtsamt. Får har likt hundarna egna personligheter och våra änglafår var riktiga järnladies. En var lite blygare och hon hann inte bo här så länge innan hon somnade in, medan Moa var en riktig ledare i gruppen och var väldigt framåt och mysig. Hon ville gärna bli klappad under hakan och var först fram att få snacks. Vi tackar dem ödmjukt för deras gräsklippartjänster på fristaden och är försäkrade om att de nu delar de eviga ängarna och håller dem öppna åt våra änglahundar.

Nana

Nana var Vigges syster och kom från samma fall i Norrland, där de varit ensamma i skogen en månad när ägaren varit på sjukhus och sedemera avlidit. Hon förlorade sin matte och efter några veckor förlorade hon sin bror, och jag visste att jag ville kämpa för henne. Men det var något som inte stod rätt till med henne heller.

Hon kom hit otroligt hes och tungandad, lite som om hon stått och skällt hela tiden denna månad. Jag väntade på att det skulle bli bättre då hon var bra på att återhämta sig, vila, äta och slappna av. Men ljudet i andningen blev aldrig bättre, och på vårt veterinärbesök visar det sig att hon har en väldigt grov tracheal kollaps. Hon får alltså inte tillräckligt med luft i lungorna för att hon har en kollapsad del i övre luftrören som gör att hon inte får luft. Veterinären frågar om vi inte bara ska ge nästa spruta där och då, eftersom lidandet är enormt, att sakta kvävas till döds. Hon får alltså somna in bara en vecka efter sin bror, och mitt i smärtan och sorgen så inser jag att dessa hundar aldrig skulle ha hamnat hos mig. De skulle ha fått vård, behandling eller avlivning av sin ägare för många, många månader sen. Det hade gått alldelels för långt och hundarna hade lidit länge. Ibland är det finaste vi kan göra för någon- att låta dem slippa lida. Sov i ro.

Vigge

Under åren har vi räddat många huskys från Norrland. När vi blev taggade i ett inlägg om två gamla huskysyskon som förlorat sin ägare, så sa vi ja utan att blinka. För varje sekund så uppenbarade sig en värre och värre historia. Ägaren hade hamnat på sjukhus och hundarna var kvar ensamma i en stuga i skogen. En granne kastade in mat ibland men de var själva med ytterdörren öppen i över en månad. När vi hämtade dem så var hundarna i dåligt skick. Det visade sig att de var 16 år gamla, och hanen Vigge hade svårt att stå och gå. Vi hoppades att det ”bara” var p.g.a. att de sprungit dygnet runt i sin ensamhet och letat matte och därför var utslitna i kroppen.

Vi tog Vigge direkt till veterinären, och förutom hans ålder och trolig artros så fann vi en tumör stor som en grapefrukt i magen. Den tryckte mot många organ och därför hade han svårt att lägga sig och stå, och kunde inte äta normalt då magen var full av tumör. Jag fick ta ett beslut att låta hans syster, som vid en första anblick verkade friskare än honom, landa med honom och bli trygg hos oss, innan han tyvärr fick somna in efter bara ett par veckor.

Tage

Tage var en av de mest sprudlande hundar jag träffade på sheltret i Polen där de satt i karantän från Ukraina. Han var både busig och levnadsglad men samtidigt hade han den lenaste blick som letade sig in i ens inre som skrek ”välj mig”. Sagt och gjort, Tage skulle följa med oss hem efter karantänstiden och han skulle få ett alldeles eget hem, långt bort ifrån krigets fasor i trygga Sverige. Han kom med ett litet sår och instruktioner om sårvård. De hade hittat att han opererat ett bråck i magen med någon slags trädgårdslina i Ukraina, och när det blev infekterat under huden så upptäcktes allt och gjordes om och nu var det bara kvar ett litet sår som vittnade om detta. Det gjorde inget för då hade vi tid att ta hand om honom och leta ett bra hem under tiden han läkte.

En dag såg jag honom stå i köket helt orörlig och konstig och jag såg att det droppade under magen; något hade brustit. Vi åkte direkt till veterinären och det såg inte avancerat ut, de skulle tvätta och sy ihop. Jag har honom i famnen när han får lugnande och han drar den djupaste sucken och somnar. Jag lämnar veterinären men får ett samtal 5 minuter senare. Tage var död. Han somnade antagligen in i mina armar och när de skulle operera var han redan borta. Jag var i chock. Fick förklarat för mig att han antagligen hade den infektionen i magen under så lång tid under kriget i Ukraina att det hann sprida sig till hjärta och lungor, så han var sjukare hela tiden än den glada, sprudlande personligheten gav sken av. Det enda jag får vara lite tacksam för är att det var faktiskt i min famn han i trygghet vandrade vidare.

Gumman

Gumman kom hit då hennes husse dog. Då var hon 12 år gammal och inte direkt hett villebråd på omplaceringsmarknaden men vi sa självklart ja. Hon var en pigg dam, men första tiden var hon ganska avvaktande och lite förvirrad. Hon tydde sig till Teijo och han blev hennes klippa, och till slut vågade hon komma ur sitt skal. Till slut kunde hon busa lite, och hon var bestämd med vilka män som fick hälsa på och vilka kuddar som fick ligga i soffan. Samtidigt var hon den vänaste själ vi träffat.

Vi är otroligt tacksamma att vi fick ha henne nästan till hennes 15-årsdag, hon levde tre år med oss och var pigg, lycklig och högt älskad av flocken och mig, tills en tumör i urinblåsan gav henne ett slutdatum.

Little Mama

benny

Björn

Donera i någons minne

Vi har räddat, älskat och följt många hundar till sista vilan. Men först har de fått känna trygghet, värme, omtanke och att bli högst älskade familjemedlemmar- ibland för första gången i deras liv. Vi räddar de oönskade, de oälskade, och många öden är gripande. Donera gärna i någon hunds minne, så vi kan fortsätta rädda hundar som dessa!

Plusgiro: 75 79 93-5
Swish: 123 133 66 92
Paypal: info@blackdogfoundation.se

Denna sida använder sig av kakor, om du fortsätter använda sidan erkänner du användning utav och att du också gillar kakor.