Black dogs

Fristadsänglar

Sandra berättar om hundarna vi räddat och saknar

Nova

Någon ska vara ens nummer 1, och finaste Nova var min. Jag hämtade hem henne som valp utan att fråga föräldrarna när jag var 16 år, då hon egentligen skulle ha sålts till en missbrukare. Hon blev 15 år och var länge min stora inspiration att få jobba med hundar. Hon visade mig vägen!

Minne: När hon somnade in och slutade andas var hon borta några minuter- sen vaknade hon till och gick till köket och snodde en kanelbulle och åt upp, sen somnade hon in för gott. Vissa saker vill man ha kryssat av sin ”bucket list” helt enkelt innan man dör! 

Banko

När jag såg bilden av honom dyka upp i mitt flöde, trodde jag att det var en rå köttbit jag tittade på men det var Bankos uppslitna huvud. Han var gammal, blind och döv och hade blivit utsatt för en stor attack där halva hans huvud var avslitet. Han fick en fin tid här i tryggheten.

Minne: Eftersom han gillade att vara ute i alla väder så fick han under kalla årstider ha på sig sin ”morgonrock”, han brukade ”sjunga sånger” ute, som om han ropade på sitt livs kärlek. Så han var en gullig gubbe i morgonrock som sjöng sina sånger! 

MaLaLa

Ännu en riktig Black Dog – 6 år gammal, mager, helt blind, med nydiagnosticerad diabetes samt spondylos och dåliga höfter. Hon behövde dagliga sprutor och många veterinärbesök. Hennes liv blev alldeles för kort, men hon levde gott här, en busig hund växte fram i henne.

Minne: På våra veterinärbesök tog de prover pga hennes diabetes, och vi behövde ofta vänta på resultaten en stund, hon somnade då alltid uppe på undersökningsbordet medan jag klappade henne, det var fina stunder och det var skönt att hon var avslappnad. 

Birk

Birk var sliten, gammal, låg på betong och hade ingen gnista kvar i ögonen. Han visade sig vara runt 13 år gammal och han diagnosticerades med cushings och var nästan blind. Han fick självklart bli en fristadshund och som han njöt av sitt sista seniorår här, då hans gamla kropp äntligen fick ligga mjukt och bli älskad i ett år.

Minne: Han skällde alltid argt på närbilder på huvudrollsinnehavaren i CSI, mannen med rött hår, när han såg honom på TV:n, men i princip inte på någon annan. Dock när han såg Melodifestivalen och alla var glada och sjöng, så brukade han sjunga med och vifta jättemycket på svansen och verkade jättelycklig. De flesta andra programmen följde han inte. 

Tia

Tia var en äldre husky som dumpades av sina hjärtlösa ägare de övergav sin 12-åriga hund utan att ens fälla en tår. Förvirrad och ensam togs hon hit till fristaden och njöt verkligen av livet här. Aldrig mer övergiven, och alltid och för evigt älskad av oss.  Hon var som valp fram till sista tiden då hon fick cancertumör i nosen.

Minne: Under trappan har jag inrett med en stor bädd och mysiga filtar, och det är alla hundarnas favorit. Först till kvarn gäller dock förutom när Bubben fortfarande levde; han klev rakt in i lilla stugan och Tia var redo att muttra åt inkräktaren men bestämde sig sen att det var mysigt att bli sambo. Jag hittade ofta dem två där inne, sovande sida vid sida. 

Totti

När Totti kom sa man att han var åtta år. Tanken var att han skulle få ett hem. Men han visade stora självskadebeteenden och vid närmare koll på hans rygg så såg vi att ryggraden var krossad på ett ställe. Han var snarare runt 11 år, och med så stora smärtor, att vi inte kunde göra mer än att ge han några veckor av kärlek och omtanke.

Minne: Redan när han kom älskade han ögonkontakt, han kunde verkligen titta rakt in i ens ögon och bara insupa kärlek från människor, trots att de någon gång gjort honom så illa (hans skada var troligen av människohand eller fot). Han var otroligt inkännande, vänlig och tillitsfull mot alla, trots allt han varit med om i livet. 

Aila

Aila var vår första Black Dog. Övergiven utan sin mamma som valp blev hon traumatiserad och fick stark PTSD. Hon var så rädd att hon inte vågade röra på sig och kissade och bajsade på plats när hon blev rädd. Hon rehabiliterades här och blev till slut en lycklig hund som hanterade världen bra och levde med fina hundvänner och var älskad och trygg. Gick bort i hudcancer. 

Minne: Rädda hundar vill gärna ha kontroll och rutiner, det gör att de är väldigt fasta i sina beteenden kopplade till olika situationer. När vi skulle hoppa in i bilen var hon så inställd på just den rörelsen att jag bara hann öppna bagageluckan men inte hundburen, men det hindrade inte henne – hon hoppade upp och stod och balanserade på den dm-stora kanten och såg förvånad ut. Varje gång.  Och alltid precis lika förvånad!

Gubben

Gubbens kom hit då hans matte blev mördad. Lojal låg han vid sin döda mattes sida innan han kom därifrån helt blodig. Han kom hit till fristaden 12 år gammal, och det var som att han äntligen kunde andas ut – brännmärken av cigaretter och annat vittnade om hans hårda liv. Han levde bara här i 7 dagar innan han somnade in stilla, omgiven av hundar och kärlek.

Minne: Gubben var absolut ingen liten kille, han hade många kilos övervikt och orkade knappt ställa sig upp när han låg ner. Pälsen var matt och tråkig, huden var ärrad, så jag bestämde mig för att klippa ner den lite, för att se hur huden mådde, och för att klippa bort hans ”förflutna”. När han var nyklippt så kände han sig så lätt och fri att han för första gången hoppade upp i soffan och somnade vid mina fötter med en djup suck. 

Taini

Taini var aldrig meningen att vi skulle rädda. Hon hade redan ett hem som väntade henne men som helt kärlekslöst ångrade sig när hon redan packat väskan. Det var tredje gången hon övergavs när hon lovats en kärleksfull familj, så vi kunde inte också säga nej till henne. Vi tog emot henne och hon blev allas terapihund – en fantastisk hund som blev alldeles för ung.

Minne: Taini hade ett fantastiskt kroppsspråk och ett ännu rikare uttryck; hon hade full kontroll över varenda muskel i ansiktet och kunde utan problem visa massor av olika känslor och tankar till andra hundar och människor, hon hade blivit en fantastisk skådespelare och skulle kunna ha ett eget bibliotek full med memes med hennes ansikte (det är bara att kolla på bilden ovan – vad tror du att hon säger där?)

BUBS BUBSSON

Bubben var helt blind och döv, muskelfattig och svag, han vinglade fram och hade dåliga tänder.  Han bodde här på fristaden i nästan ett år, där han hann bli starkare i kroppen, mer smärtfri, och levde med snälla hundar och var alltid varm och omhändertagen. Han skulle flytta till en egen familj hans sista seniortid, men han hann med sina 12 år bli för gammal för ett nytt liv.

Minne: Trots dålig hörsel och syn hade han alltid full koll på var katterna befann sig i huset, han måste ha haft en fantastisk nos, det sinnet var absolut ingen kattastrof! Han följde dem där de gick och hoppade de upp på något så satt han där och filosoferade ett tag. 

Farbror Bjärven

Jag frågade: Vem behöver mig som mest? Och då dök han upp. 12 år gammal hade han bott på samma betongfyrkant i hela sitt liv när kom hit till fristaden. Han blev en ny hund och orkade med fyra år till som pigg och tacksam senior tills han somnade in strax innan hans 16-årsdag, då hans epilepsi började bli värre och hans kropp inte orkade med längre. 

Minne: När Farbror hade bott här ett tag blev han starkare i kroppen gradvis och en dag kunde han börja springa för första gången igen. Han såg otroligt lycklig ut, men visst var han lite stel, han såg mest ut som en gunghäst och inte en travhäst när han galopperade. 

Modig

Självklart så kan man inte hjälpa svarta hundar utan att också få hjälpa svarta katter, som är precis lika oönskade. Genom ett samarbete med Växjö hemlösa katter, som vi ofta är jourhem åt, så fick två rädda och vanvårdade svarta kattbröder stanna här på fristaden. De hade bott på fristaden med mig och hundarna i 5 år, när Modig tyvärr dog och lämnade sin bror. 

Minne: När Modig just flyttat hit hade jag en liten hund som gick rakt fram till de rädda katterna som gömde sig under sängen, och pussade dem på nosen, och gick igen. När det kom nya hundar och Modig var modigare- så gjorde han samma sak på dem!

KAPTEN Nemo

Nemo kom  från en turistverksamhet i norr där han jobbat hårt. De yngre hundarna hittade nya hem, men kvar blev senioren Nemo, med en stor tumör. Han kom hit och fick träffa en veterinär, som sa att det var för sent för att göra en lyckad operation, men att han inte led av den, så han fick ett år på fristaden, tills det var dags att vandra vidare, godmodiga kaptenen.

Minne: Nemo hade en otrolig både vänlighet och värdighet, något som många huskys har, och han var en fantastisk ”pappa” till många unga hundar och valpar som kom hit till hundhemmet. Han var tålmodig, lagom lekfull och försiktig, och gav så mycket trygghet, en riktig fadersgestalt till de små rädda hundarna.

Donera i någons minne

Vi har räddat, älskat, och följt många hundar till sista vilan. Men först har de fått känna trygghet, värme, omtanke och att bli högst älskade familjemedlemmar- ibland för första gången i deras liv. Vi räddar de oönskade, de oälskade, och många öden är gripande. Donera gärna i någon hunds minne, så vi kan fortsätta rädda hundar som dessa!

Plusgiro: 75 79 93-5
Swish: 123 133 66 92
Paypal: info@blackdogfoundation.se

Denna sida använder sig av kakor, om du fortsätter använda sidan erkänner du användning utav och att du också gillar kakor.